Vårdpersonal

Livet under AT: hur tar vi hand om Sveriges AT-läkare?

Finns det viktigare kollegor än våra AT-läkare, våra kollegor som tar sina första steg efter sin utbildning.

March 21, 2022
Livet under AT: hur tar vi hand om Sveriges AT-läkare?

Finns det viktigare kollegor än våra AT-läkare, våra kollegor som tar sina första steg efter sin grundläggande utbildning? Och hur gör vi för att stödja dem under en tuff tid?

Från AT till nära vänskap

Münchenbryggeriet i april: glada, nyfikna AT-läkare i mässans fullsatta föreläsningssalar. Ett sorl av diskussioner mellan nya kollegor, kanske blivande vänner för livet. Jag kastas tillbaka till min egen allmäntjänstgöring, mina mest intensiva, lärorika och utmanande månader i karriären. Jag tänker också på mina tre AT-kollegor – ett ovärderligt stöd redan då, och än idag nära vänner som jag ringer i både svåra och ljusa stunder.

Vi gjorde vår AT-tjänst på ett sjukhus på en mindre ort, och bodde ett stenkast därifrån. Vi lagade matlådor, delade tips och checklistor, pratade om de överläkare och syrror som peppade oss, om fällor man skulle undvika. Jag minns knappt något från dessa månader förutom livet på sjukhuset. Det var ju därför vi var där – för att göra vår AT, och bli legitimerade läkare.

"Kommer jag att bli läkare?"

Jag var bara 27, men började redan känna mig ”gammal”, att det var bråttom ut i arbetslivet. Nu i efterhand önskar jag att jag hade förstått hur ung jag var. Att jag hade all tid i världen att upptäcka läkaryrket, att det är okej att vara ny och oerfaren, att jag hade rätt att ta plats och ställa frågor. Jag borde ha fokuserat mindre på att visa mig duktig, mer på att lyssna och ta emot stöd från andra. Vågat säga ifrån när äldre kollegor ställde orimliga krav eller dumpade sina administrativa uppgifter på mig.

Men med mina AT-kollegor vågade jag säga allt. Hos AT-Katarina grät jag ut när jag kände mig övertrött och otillräcklig. AT-Caroline skrattade aldrig åt min oro när jag sprang tillbaka till sjukhuset för att kontrollera att alla prover och dropp ordinerats korrekt. Och coola AT-Rahwa påminde mig om att jag inte behövde springa i korridorerna, utan kunde gå vanligt – till och med ta pauser ibland.

Handledning kommer även från sidan

Jag hade turen att inte bli "bränd" under min AT, utan kunde få relativt bra stöd uppifrån. De gånger det ändå krisade hade jag mina tre musketörer, som gav mig en annan, mer personlig form av handledning. Men i mitt arbete med utmattningsrehab förekommer gott om både yngre och äldre kollegor som haft en orimlig arbetsbelastning, och inte haft någon Katarina, Caroline eller Rahwa i sina liv.

Mer stöd, bättre villkor för AT-läkare

Vi har alla ett ansvar att hjälpa varandra – att stötta, tipsa om bra arbetsgivare, diskutera lön, våga prata öppet. Kasta ut prestationsångesten, och arbeta tillsammans för att skapa bra arbetsförhållanden. Först när vi vågar säga vad vi tycker och tänker, och ställer rimliga krav på varandra, kommer vi att ha bättre möjlighet att skapa välfungerande vårdenheter, och välmående läkare.

Mina AT-kollegor och jag valde alla olika specialiteter – psykiatri, allmänmedicin, infektion och anestesi – ändå blev vi vänner för livet. Olikheter behövs: för olika inriktningar, för hela vården, men inte minst för att hjälpa varandra. Målet med AT ska inte bara vara att ge klinisk träning och introduktion, utan även ett längre stöd för alla år som kommer.

Slutligen, på bilden syns Shadi Ghorbani, ordförande för SYLF, som vi hade glädjen att hälsa på under AT-stämman. Shadi är inspirerande och arbetar aktivt med att skapa rimliga arbetsvillkor, arbetssituation och möjligheter tillsammans med SYLF.

Link to author page

Pauliina är medgrundare och vd för Medalla samt är specialistläkare i psykiatri.

Bli matchad med arbetsplatser som passar dig.